Sorgearbete är ett fattigt ord förkunnar Spetz.
Ett ord som glömmer bort och för oss bort från kärnan, det egentliga.
Spetz återvänder ständigt till orden. Ord är symboler. Och ord är bärare av handling. 
 
Med bearbetningen av förlusten av ett nyfött barn som berättelseram undersöker Spetz med sin andra diktsamling hur den egna verkligheten, eller snarare upplevelsen av den, består i ett ständigt pendlande mellan det som finns utanför oss själva och det som ständigt rör sig inom oss själva men som likafullt saknar yttre representation. 
 
jag har betraktat dig så länge 
att du blivit nött av min blick 
som om jag hade rört mig genom dig
och varje gång spätt ut dig med min längtan
 
Hos Spetz träder minnet av de som rör sig inom oss fram med ett slags tyst kraft. Gör sig synligt och dröjer sig kvar. Men det är inte längre fråga om ett förflutet, ett minne. När existensen ändå är i ett gränsland där det icke-upplevda ter sig allt verkligare än det verkliga, upphör existensen med förlusten? Eller dröjer den kvar i den alltmer vävlika tillvaron? 
 
Dikterna i Ett annat titthål som kallas dagarna har, likt en ansamling minnesstenar, slagit ner sig på pappret och rotar ner sig i vårt medvetande. Med sitt kristallklara språk riktar Spetz vår blick genom det där titthålet, de där dagarna. Vari består våra dagars verklighet om inte i det upplevda som måhända inte är den verklighet vi har framför våra ögon. 
 
Med säker och precis penna presenterar Spetz en diktgärning som omsorgsfullt destillerar upplevelsen av detta paradoxala tillstånd i fragmentlika dikter. 
Spetz lyrik manar oss att stanna till vid varje diktrad, vid varje tanke.
Vi rör oss sakta fram mellan dessa minnesstenar.
Varje ord - en expansion av bröstkorgen.  
Varje dikt - en utandning.